CensureraMig

Min nya favoritdikt, skriven av Lord George Byron någon gång i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Dikten är till hans halvsyster Augusta, som vissa anser att han hade ett förhållande med. Lord Byron blev som känt landsförvisad och det var då han skrev den här till Augusta. Jag gillar den jättemycket så, enjoy!

Fast min lyckodags sol har förbrunnit
och min stjärna från himlen gått ner,
i mitt hjärta du aldrig funnit
de fläckar envar hos mig ser.
Fast din blick i min smärta sig sänkte,
har du delat din lycka med mig,
ocg den kärlek jag fagrast mig tänkte
har jag funnit allenast hos dig.

Då naturen mig ännu betager
som min sista förtrogna och vän,
tror jag ej att dess skönhet bedrager,
ty jag minnes ditt leende än;
och då stormarna kämpar med vågen
såsom svekfulla vänner med mig,
- om jag stundom blir dyster i hågen
är det blott, då de skilt mig från dig.

Fast mitt hopp som en klippa förvittrat
och försjunkit i syndernas hav,
fast min klinga i kampen har splittrat
skall jag ej bliva smärtornas slav;
då man smutsar och smädar mitt minne
och förhånar mitt härjade hem,
bor dock sällhet och frid i mitt sinne
ty jag tänker på dig - ej på dem.